Alaskan malamute

Alaskan malamute är en urhundsras, som ursprungligen hittades hos en eskimåstam med namnet Mahlemiut, nu känd som Kuuvangmiut eller Kobuk. Namnet på denna hundras är alltså ”de vitas” tolkning av eskimåstammens namn. Även om en del malamuter i dag används som sällskapsdjur, så är en malamute fortfarande en slädhund som ska kunna utföra samma jobb som deras förfäder – dra tunga slädar över långa sträckor i arktisk kyla. Många malamuteägare lever ett mycket aktivt fliluftsliv med sina hundar med drag av både släde, pulka och skidor vintertid och cykel eller vagn under barmarkstiden av året och klövjning året om. En malamute behöver arbeta fysiskt och få leva nära männsiakan för att må bra och trivas.

Alaskan malamute är en av de största polarhundsraderna tillsammans med grönlandshunden. Det finns en naturlig variation på storlek inom rasen. Den önskvärda mankhöjden och vikten är för hanhund: 63,5 cm – 39 kg, tik: 58 cm – 34 kg. Huvudet är brett, öronen trekantiga och upprättstående då hunden är alert. Nosen är bred, endast svagt minskande i bredd från bas till nosspets. Alaskan malamute skall ha en symmetrisk tecknad kropp och färg-kombinationer som grå/vit, svart/vit, röd/vit. Även helvit förekommer. Hunden skall inge ett kraftfullt synintryck med en väl musklad kropp med stolt hållning. Utmärkande är svansen som bäres som en plym uppböjd i en båge över ryggen.

Malamuten har två sorters päls; en tät och luftig underullspäls och en tjock och sträv yttre päls. Underullspälsen behåller värmen medan den yttre pälsen skyddar underullspälsen mot snö och regn. Pälsen är längre om nacken för att skydda ansiktet. Malamuten skall ha kraftig benstomme, starka ben med kompakta och fasta tassar, djupt bröst och kraftfulla skuldror. Också i övrigt skall malamuten ha alla de fysiska attribut som är nödvändiga för att kunna fullgöra sitt arbete. Rörelserna skall vara stadiga, balanserade, och ge intryck av uthållighet och total effektivitet. Malamuten är inte avsedd som en sprinthund i slädhundstävlingar. Rasen är formad och avsedd för styrka och uthållighet och kan med fördel användas i turkörning men också till tävling över längre distanser och under svåra förhållanden.

Malamuten är känd för att kunna vara dominant mot andra hundar, framför allt av samma kön (vilket inte ska förväxlas med aggressivitet).  Flockinstinkten är mycket stark hos hunden, liksom känslan för hierarkisk rangordning. De har välutvecklat sinne för jakt, och kan vara en fara för tamboskap. Även om det är en vänlig och tillgiven hundras med ett soligt sinne, kan den vara dominant, självständig och envis. Man brukar därför inte rekommendera Alaskan malamute som förstagångshund. Den reagerar bäst på positiv hundträning, vilket underlättas av att de gärna blir mutade med mat. Alaskan malamute är en sällsynt tyst ras, de skäller sällan, men har en förvånansvärt stor repertoar av olika ljud som gnällningar, grymtningar, yl och woo-woo-woos.

Alaskan malamute har använts i de tidigaste polarexpeditionerna av Rickard Byrd och Förenta Staternas expedition till Antarktis. När Arthur Walden valde ut hundar för de tidiga antarktis-expeditionerna, valde han hundar som utan vidare kunde dra tunga slädar i extremt kalla temperaturer under flera veckor. De behövde hundar för en specifik uppgift. Och Alaska malamute uppfyllde kraven. Dessa krav finns fortfarande med i rasstandarden: ”Vid bedömning av malamuter måste det före allt annat tagas hänsyn till rasens funktion som tungt arbetande slädhund i polartrakter.”

 
För mer information om rasen, se: